Organisationen föddes ur intresset av att flyga aerobatic flygning med modeller som hade förebilder inom IAC tävlingar.
Gruppen som kom att bli IMAC bildades 1974 och hade 97st ursprungsmedlemmar.

Intentionen var att efterlikna fullskalans IAC (International Aerobatic Club) som på den tiden dominerades av dubbeldäckare, därav kallade man sig vid starten för National Sport Biplane Association.

1976 blev man associerade med IAC och blev då IMAC, d.v.s. mini-IAC.

De följande åren växte IMAC i medlemsantal, samtidigt som fler och fler tillverkare började producera aerobatic-modeller. Pitts var fortfarande populär men enkelvingade modeller som Laser och CAP 21 började komma. Vid denna tidpunkt (början till mitten av 80-talet) var de flesta modeller som tävlade 1/4-skala eller mindre. De hade vingspann på mellan 150 och 200cm. Storleken på motorerna var från .60 (10cc) till 2.0 (30cc) och det var metanoldrivna med glödstift.

Sent 80-tal och tidigt 90-tal kom nya högpresterande flygplan inom IAC. De dök även upp som modeller på IMAC tävlingar. Extra, Sukhoi och Cap blev valet för de flesta. En fördel som vi modellflygare har framför fullskala: det är ingen prisskillnad på en Clipped wing Cub och en Extra modell! (Inte lika enkelt att skaffa värstingplan för fullskala piloterna…)

Under 90-talet kom i stort sett alla tillverkare ut med modeller av de bästa aerobatic-planen. Allt från 1/6 dels skala upp till 35% skala (140 till 260cm vingspann) fanns på marknaden. De större modellerna började få bensinmotorer på 35-100cc. Aerobatic-modeller blev populära hos många R/C flygare. Denna trend hjälpte IMAC att växa ytterliggare. Tidigare fanns ju endast konstflygmodeller: smala, strömlinjeformade och med onaturligt långa moment för den som ville tävla. Dessa modeller avvek totalt från sina fullskala kusiner.

För att tävla IMAC i klasserna över Basic är enda kravet att modellen är trogen en förebild av ett fullskala aerobaticplan. Tack vare alla sådana modeller på marknaden så hade många piloter redan vad som krävdes för att börja med IMAC. Detta hjälpte naturligtvis medlemsantalet att växa. Från sent 90-tal fram till idag har även modellerna växt. Det är inte ovanligt att man får se 40 – 46% skala modeller på starlinjen. Modeller med 150cc boxermotorer som levererar runt 20Hk!

Varför så stora modeller och varför större och större? Storleken har faktiskt betydelse, ju större modell ju bättre flyger den. En stor modell presenterar sig också bättre i luften. Men, storleken gör ingen till vinnare! Många tävlingar vinns fortfarande av mindre modeller flugna av skickliga piloter. Även i de högre klasserna. Gällande storlek så ligger max på mellan 40 och 50% skala. Sedan är det stopp p.g.a. de regler som finns för maxvikt på modeller. (I USA enl. AMA är maxvikt 55Lbs=25kg, samma som i Sverige)